Nu är det dags igen!



Hämtade pojkarna 16.30 idag. På måndagar och torsdagar går de lite längre eftersom de på måndagar har fotboll och torsdagar tennis (Elliot) och athletics (Eric och Vilmer).
Tänkte det kunde vara kul att få lite bilder från skolan, men med tanke på alla safety and regulations jag nämnde innan hade jag mina misstankar om att det inte bara vara att knata runt på skolan och knäppa loss hej vilt. Mycket riktigt, min mycket duktiga och regelrätta man frågade Elliots lärare om han kunde få ta lite foton som han skulle kunna visa för klassen i Sverige, men det gick tyvärr inte (de är så artiga och trevliga när de ser beklagande ut). Däremot fanns det foton att köpa om man ville. Till Elliots stora förskräckelse gillar inte hans mamma alltid att följa regler som hon inte ser någon bra grund till, man skulle kunna säga att jag då blir en riktigt dålig förebild. Tänker som så att vad kan ett foto på en byggnad göra för skillnad? Är det så att misstanken finns att de ska kunna användas vid planering av ett kidnappningsförsök eller kartläggning av området inför någon annan form av belägring? Kan hända att samma information då skulle gå att få fram via google maps.
Nåja, jag är ändå lite för regler så jag frågade min svenska buddy som råkade befinna sig på skolan samtidigt och hon sa att hon sett många fota, så då det var det ju fritt fram ;-)
Elliot rycktes med och blev min partner in crime när han fotade från bilen på väg ut genom säkerhetsgrindarna. De bilderna råkade raderas, kanske lika bra med tanke att dessa måste anses vara högvilt på kidnappningssajterna. Vi hade iallafall kul när vi kamouflerade kameran så ingen skulle se vad som pågick. Dock är vi inte så bra på att smyga så våra oegentligheter pågick ganska så öppet, utan påföljd.
Vi bor verkligen fint. Varje gång vi kör in genom grindarna slås jag av hur otroligt vackert det är och det är riktigt skönt att komma hem. Det är ganska annorlunda mot vårt hem hemma i Råå. Båda ställen har sin charm på varsitt sätt. Jag kommer att sakna rymden som är här, men jag tycker nog ändå att det är mysigare i vår lilla stuga hemmavid :-)
Lovas dagis, konstgräs så man slipper smutsa ner sig.
Eric och Vilmers skolbyggnad
En onsdag i oktober får väl anses tillhöra vardagen med stort V. Vad som är bra är att jag faktiskt gillar vardagar. Med tanke på att ca 44 veckor av året inte är semester (ja, jag är lyckligt lottad), och att fem av veckans sju dagar inte är helg så blir det i runda slängar 220 vardagar per år. Då känns det bra att tycka om även dessa dagar. Visst, det är ju inte alltid jag hoppar ur sängen måndag morgon när regnet smattrar mot rutan och jag vet att det dröjer minst en timma innan man kan ana någon form av dagsljus. Men när barnen väl dragits upp ur sina sängar, fått på sig kläder, spillt ut mjölken bråkat om en tandkrämstub och vi sitter i bilen på väg mot skolan, då är det ofta riktigt mysigt. Att komma hem till ett tyst hus, brygga en kopp kaffe, slå sig ner framför datorn och ta sig an dagens jobb, det är inte dumt alls. Att sen hämta hem barnen och få en pratstund i bilen på vägen hem är också riktigt skönt. Har jag tur flyter eftermiddagen och kvällen på med läxläsning, middag och lite lek, spel och saga utan allt för många konflikter. Jag har läst att det är utvecklande med lite motstånd så jag är helt säker på att både jag och mina barn kommer vara helt utvecklade när vi blir vuxna.
Jag får väl säga att vardagen har blivit enklare sedan vi flyttade, och det är kanske därför det kommer ett positivt inlägg om just vardag. Från att ha varit själv med alla fyra barnen så är Peter nästan alltid hemma på kvällarna (åtminstone nätterna) och vi har hjälp av Caroline. Lova har inget dagis på eftermiddagarna så ska jag kunna jobba behöver vi den hjälpen. Peter jobbar ofta långa dagar och jag reser till Sverige med jämna mellanrum. Även om det är sällan som vi båda är borta så blir det ibland luckor som behöver fyllas. Nu har vi faktiskt också förmånen att kunna sticka ut och springa en runda tillsammans på helgen eller gå på bio, även om vi inte gjort detta ännu (jo, sprungit:)). Men nu till helgen blir det nöjen! På lördag åker Peter och jag in till London för att se The phantom of the opera. Vi fick biljetter i present på vår 40-års fest och det ska bli riktigt kul att se den och få en dag på tu man hand i London. Vi åker in tidigt på lördag, ser eftermiddagsföreställningen och är hemma på kvällen innan barnen har lagt sig.
Idag har Lova haft en playdate, och jag också för den delen. Vi fick en svensk "Buddy family" via skolan när vi flyttade hit och de är jättetrevliga. De har en flicka, Bella, som är tre precis som Lova så hon och hennes mamma Maria var här och åt lunch och flickorna lekte och vi pratade. Lova tycker det är så kul med kompisar, hon var så glad och studsade hem från dagis för att hinna hem innan Bella kom. De lekte riktigt bra i hop.
Peter var hemma innan middagen så två av tre kvällar denna vecka har vi ätit middag ihop, måste vara någon form av rekord :-).
Planen är att jag efter det att jag lämnat barnen i morgon ska springa runt Virgina Water lake, ca 8 km. Hoppas att det känns som en bra plan i morgon också!
Vem har behov av att fläka ut sig och sitt innersta offentligt? Väldigt många uppenbart med tanke på mängden bloggar som finns och alla statusuppdateringar som görs på diverse sociala medier och websidor i tid och otid. Själv är jag rätt så skeptiskt till att synas för mycket. Visst har jag en facebook profil och det händer även emellanåt att jag gör ett inlägg eller kommenterar någon annans. Men därifrån till att själv lägga ut och offentliggöra hela sitt liv för vem som helst känns ganska främmande. Däremot har jag skrivit dagbok till och från under stora delar av mitt liv och i efterhand funnit stor glädje i att läsa vad jag upplevde och hur jag upplevde något som hände fem, tio, tjugo och till och med trettio år tillbaka i tiden. Man inser att även om jag är jag, Ann, så har nog den personen hunnit ändra sig både en och ett två gånger under livets gång. Det är väldigt underhållande att läsa om de stora problemen jag hade som tolvåring, jämfört med de funderingar och händelser om upptar mina tankar och min tid som fyrtioåring.
Jag skriver fortfarande dagbok, men det senaste året har varit minst sagt hektiskt och det har inte funnits mycket energi över till att skriva några rader innan det är dags att släcka för att få några allt mer dyrbara timmar av skönhetssömnen. När jag för några dagar sedan öppnade min dagbok för första gången på väldigt länge kunde jag konstatera att jag inte skrivit en rad på över femton månader vilket känns väldigt tråkigt. Femton månader av mitt liv som det har hänt väldigt mycket och som jag förhoppningsvis kommer att komma ihåg men sannolikt är att en stor del av dessa händelser kommer att blekna och försvinna ju äldre jag blir. Men dessa händelser nedtecknade i en dagbok inbillar jag mig att det finns en större chans till att återuppleva dem igen i mitt minne. Insikten att livet går ruskigt fort kommer allt mer, ju längre av det man upplevt. Barnen växer och det är det tydligaste tecknet på att dagar blir till år som blir till decennier.
Jag är egentligen skeptisk till att ersätta dagboken med en blogg, vem vet vad som händer med dessa inlägg i framtiden? En dagbok har jag tryggt fysiskt förvarat och kan bläddra i varsomhelst, närsomhelst. Ett alternativ är att skriva ut alla mina inlägg och klistra in dem i en dagbok, arkivera dem fysiskt. Men vem vet, kanske brinner de upp och så ligger allt tryggare på en server i cyberspace? Iallafall, eftersom jag alltid har tyckt om att skriva och även haft ett visst intresse av att fota känns det som att det här något modernare sätt att beskriva sin vardag skulle kunna bli mer intressant att läsa i framtiden. Det kan ju också vara så att det finns en och annan som är intresserad av att läsa vad jag och min familj har för oss nu när vi flyttat hela vägen från trygga Sverige till landet som enligt rykten hyser ett folkslag som pratar väder, dricker te och älskar fotboll.
En av de största skillnaderna med att bo här jämfört med i Helsingborg är att jag har så mycket mer tid över. Då skulle man ju kunna tänka sig att jag numera är en typisk engelsk hemmafru men så är det ju inte. Jag jobbar fortfarande och har kvar uppdraget mot min svenska kund, jag sköter all administration i företaget och jag pendlar mellan London och Köpenhamn varannan vecka, ändå har jag mer tid. Men efter en vår då jag roddade större delen av allt vad som kan kallas familjeliv till att numera ha en make vid min sida och dessutom en aupair till hjälp så kan jag inte annat än att känna att det är ju ändå rätt så skönt att kunna sätta sig ner redan klockan nio en kväll och känna sig färdig. Då menar jag inte färdig i form av slutkörd, utan mer färdig för att allt som ska göras är gjort. Gott samvete för att vi haft en lugn och avkopplande helg med mycket tid för barnen. Vi har TILLSAMMANS varit ute och sprungit 8,5 kilometer, jag har klippt tre av fyra barn, tagit en powerwalk, varit på Legoland själv med barnen och haft en jättemysig dag då alla höll SAMS, vandrat upp för en kulle (Leigh Hill) i en väldigt vacker national park där vi på toppen spelade fotboll (såklart!), drack kaffe/varm choklad och fikade, lunchade på en typisk engelsk pub, sönsdagspromenad vid Virginia water med fyra barn på sparkcyklar, lagade god mat, skypade med Sverige, läste böcker och nu även skriver i min blogg för första gången! Så lugnt och skönt har jag haft det denna helg :-). Tillägg att barnen var lediga onsdag-fredag förra veckan pga. utvecklingssamtal och lärarnas utbildningsdag så Legoland var vi på i fredags. Verkligen kanondag i solsken och nästan inga andra besökare eftersom de engelska skolorna inte hade lov. Till skillnad från den lördag vi var där för en månad sedan när vi köade i 30-60 minuter per åktur gick vi nu på utan att köa alls, det gillar jag, effektivt!
Lite bilder från helgens aktiviteter....